Artiklar

Inbilda Utbildningskonsult - Mail: hej[@]inbilda.nu, Tel: 070-7454600

Artiklar från arkivet

Innehåll

 

Varje vecka publicerar vi en artikel på LinkedIn om presentationsteknik kopplat till verkligheten på något sätt. På denna sida samlar vi dessa små betraktelser för er som missat originalen. Se det som en blogg, eller som början på något större. Hur du än väljer att se det, hittar du här kunskaper du kommer att kunna applicera i ditt dagliga liv. Dessutom är målet att det ska vara lättläst och bjuda på något mer än bara instruktioner om hur du förbättrar din muntliga framställning. Trevlig läsning!

Bride

Om tystnad, giftermål och förvirrande manus...

Vi människor är rädda för tystnaden. Tystnaden som uppstår mitt i en konversation när ingen av parterna har något mer att säga. Tystnaden i kyrkan när bruden råkar vänta lite för länge innan hon leende brister ut i ett ”Ja!”. Och tystnaden som hotar att kväva oss när vi står med en Powerpoint framför en grupp människor och har glömt var i manus vi befinner oss.

 

Min övertygelse är att detta beror på prestationsångest. Vi är så fokuserade på att uppnå våra mål att vi glömmer bort det allra viktigaste: tystnaden är inte farlig och människorna framför dig vill inte äta upp dig. Ej heller kommer de att peka och skratta bara för att du glömt av vad du ska skulle säga härnäst. Vi är vuxna nu. Högstadiet var längesedan.

 

Om du hamnar i en situation där samtalsämnena tar slut, kanske det helt enkelt är så att ni inte har något mer att säga varandra. Befinner du dig i det läget på ett mingel eller en nätverksträff har du två val. Antingen kastar du ur dig den första fråga som dyker upp gällande personen du har framför dig eller så tackar du för ett trevligt samtal och minglar vidare. Svårare än så behöver det inte vara. Glöm inte bort att ta i hand innan du går bara. Avsluta snyggt!

 

Tappar du bort dig i manus är det ännu enklare. Informera om vad som händer: ”Då ska vi se. Jag verkar ha glömt bort vad det var jag skulle säga härnäst!”.

 

Sedan ler du lite. Andas. Kanske bjuder på ett skratt. Och så letar du upp rätt ställe i ditt manus. Ingen kommer att tycka att det är konstigt. Vi har alla varit där. Vi vet hur krångligt det kan kännas när hjärnan stänger av och adrenalinet kokar i blodet. Det enda dina åhörare vill är att det ska gå bra för dig. Annars känner de sig obekväma.

 

Har du repeterat ditt innehåll och inte bara din text behöver du inte ens göra paus. Då kör du bara på. Att du glömde en detalj är det ingen som kommer att lägga märke till och dessutom kan jag lova dig att det som just då kändes fullständigt livsviktig, kommer att dyka upp några meningar senare. Gör det inte det, så strunta i det. Så viktigt kan det väl ändå inte vara? Eller?

 

Vi glömmer saker hela tiden. Själv tappar jag ord mitt i meningar så fort jag öppnar munnen, men det spelar liksom ingen roll. Det är inte orden eller detaljerna som är det viktiga. Det är intrycket du ger, sammanhanget du talar i och innehållet i det du säger.

 

Om det blir tyst i kyrkan däremot. Om kvinnan eller mannen du tänkt spendera resten av ditt liv med tvekar alldeles för länge, då är det dags att bli nervös. När jag själv gifte mig höll min blivande fru inne med svaret. Jag visste att hon gjorde det bara för att reta mig (det syntes liksom på leendet), men det spelade ingen roll. Nervositeten fattade paniken i hand och slog till med full kraft. Kallsvettningar, ben som skakade, värme i ansiktet, kort och grund andhämtning, handsvett, och hjärtklappning. Jag förlorade till och med tidsbegreppet en sekund. Om jag i det läget hade befunnit mig på ett sjukhus och inte i en kyrka, hade jag förmodligen blivit inlagd på observation.

 

Sedan kom svaret. Och med det ett av mitt livs lyckligaste ögonblick. Jag minns att jag firade genom att knyta högerhanden, lyfta på ena benet och pumpa med armen. Skrattet och värmen som strålade mot oss från våra vänner och vår samlade släkt kändes som en omfamning. Paniken släppte och ersattes med glädje.

 

Efter det lutade hela världen och resten av dagen befann jag mig i en ständig nerförsbacke.

Road

Om alpmän, motorvägar och vikten av att vara personlig...

Många gör misstaget att när de planerar sitt anförande, helt utgå ifrån den information de ska förmedla. De analyserar noga vad som bör inkluderas, vilka förkunskaper mottagarna har och vad som bör lämnas därhän. Sedan bygger de ett fordon för sin information och trycker på gasen. Målet för resan blir i det läget själva överföringen av kunskap och de lägger ner mycket tid på att åstadkomma det så effektivt som möjligt. Här är vi nu. Dit ska vi.

 

Alla som någon gång har studerat en karta vet att den snabbaste vägen mellan två punkter är ett rakt streck. Fågelvägen. Effektiv, tidsbesparande och ändlöst tråkig. Tänk dig en motorväg omgiven av fullvuxen skog på båda sidor. Som att färdas i en tunnel där horisonten är det enda som bryter synfältet. Efter en stund kommer tröttheten. Du vevar ner fönstret och skruvar upp radion på hög volym, men ingenting tycks hjälpa. Ögonen sluter sig ofrivilligt och bilen börjar sakta glida ur körbanan. När du så ofrånkomligen vaknar av trummandet från den vita ytterlinjen vet du att du har förlorat din publik.

 

Den snabbaste vägen mellan två människor är inte ett rakt streck. Det är det gemensamma intresset. Delar du ett intresse med någon är det oerhört lätt att knyta kontakt. Mycket på grund av att du på riktigt är intresserad av vad den andre har att säga. Så småningom övergår också intresset från det ni först hade gemensamt till ett genuint intresse för personen du har framför dig. Och bara genom att vara intresserad blir du själv på riktigt intressant.

 

Den här typen av kommunikationssituation är de allra flesta människor väldigt duktiga på. Det är så vi nätverkar, bygger relationer och startar vänskaper. Problemet för den som ska tala inför grupp är att de du har framför dig kanske inte delar ditt intresse och din entusiasm inför ämnet. Någon enstaka person är förmodligen eld och lågor över det du strax ska säga, men huvuddelen är där av helt andra anledningar.

 

Då gäller det att slå av på gasen lite. Kanske till och med svänga av motorvägen och börja med att uppleva något tillsammans. En gång bilade jag hem genom Europa med min blivande fru. Att hon några år senare skulle bli komma att bli min fru visste vi förstås inte då, men vi delade ett intresse för fotboll och hade följaktligen besökt EM som 2008 arrangerades av Österrike och Schweiz. På vägen hem satt vi av någon anledning och pratade om vattenfall. Hur det finns något magiskt i att titta på vatten som kastar sig utför en klippa. Våldsamheten och kraften i det fallande vattnet och stillheten när det finner sig till ro.

 

Jag misstänker att vi inte uttryckte oss precis så, men när jag plötsligt såg en skylt med ett vattenfall uppenbara sig längs motorvägen följde jag för en gångs skull mina instinkter. Bilen svängde av och vi anlände till den lilla dalgången Ötztal i Tyrolen. Det pågick en festival i byn dit vi kom, ”Ötztalfestival” och vi bestämde oss för att stanna för natten.

 

Efter att ha checkat in på närmaste Gasthaus, besökte vi det ganska oimponerande vattenfallet och pratade om allt vi kände till med förledet ”Ötz”. Det stannade vid två saker: DJ Ötzi som hade haft en hit runt millenieskiftet och Ötzi Alpmannen - Österrikes svar på Bockstensmannen.

 

Jag hade inte tänkt på någon av dem på flera år, men det visade sig att båda två kom från just den by där vi bodde. Dessutom skulle DJ Ötzi uppträda på kvällens festival och när vi den kvällen dansade och skrek oss hesa till den relativt usla låten ”Hey Baby”, visste jag att jag ville leva resten av mitt liv ihop med denna kvinna. Dessutom visste jag att vi var i färd med att skapa ett minne för livet. Allt för att vi hade råkat prata om vattenfall och följt impulsen att lämna motorvägen.

 

Så nästa gång du ska hålla ett anförande, var inte rädd för att bli lite personlig. Lämna motorvägen och ta med din åhörare på en resa någon annanstans. Jag lovar att ni kommer att uppleva något tillsammans då. En känsla av samhörighet. Våga lämna din yrkespersona för en stund, även om det kan kännas obekvämt. De som lyssnar på dig kommer att tacka dig för det. Du ger dem nämligen chansen att knyta an till dig som person. Och när de gör det ökar chansen att de faktiskt vill höra på det du har att säga.

 

Se bara till att din berättelse har en koppling till ditt innehåll. Det spelar inte så stor roll hur stark den egentligen är, huvudsaken är att du ger åhörarna en chans att lära känna dig. Vi lyssnar mer uppmärksamt på de vi känner och vi upplever oss känna de som öppet berättar om sig själva.

 

Min egen koppling i den här texten är verkligen inte särskilt stark. Jag använde motorvägen som metafor för en presentation och berättade sedan en historia om mig själv kopplat till relationer och motorvägsavfarter. Ändå sitter du förhoppningsvis där och längtar efter att själv få svänga av motorvägen någon gång. Dessutom har du kanske på grund av det insett vikten av att våga vara personlig ibland. Och har du velat läsa såhär långt så har du troligtvis också lyssnat på det jag hade att säga.

 

Om inte, kom åtminstone ihåg att den kortaste vägen mellan två människor inte är ett rakt streck. Det är fotboll, vattenfall, alpmän och en sådan där kyss som får pågå obekymrat mitt i en folkmassa som alla skriker för full hals till en avdankad österrikisk DJ.

 

Hey. Hey Baby.

 

Oh. Ah.

 

I wanna kno-o-o-o-o-o-w.

 

If you´ll be my girl…

Typewriter

Om inledningar, barnaga och sportbilar...

”In medias res!”, nästan skrek han ut och vi hukade oss instinktivt i bänkarna. ”Latin. Betyder rakt in i handlingen. Lyssna på det här…”, och så började han läsa ur en bok av Selma Lagerlöf. Det fanns en präst med och en predikstol, mer minns jag inte. Eller det är inte riktigt sant. Jag minns att poängen var hur man bäst inleder en uppsats och jag minns honom.

En kraftigt överviktig evig ungkarl, svensklärare och fritidspolitiker. En man som avslutade varje lektion med orden:

”Nu är jag trött på att kasta pärlor. Försvinn.”

En man som bodde ihop med livs levande hönor och som ofta talade om för oss att de var mer läraktiga än vad vi någonsin skulle bli. ”Ger man dem kvasten en enda gång, så lär de sig sedan.”, sade han och skrattade så att den stora kroppen riste. Sedan fattade han ett hårt grepp om nacken på en av mina klasskamrater och tvingade ner hans huvud i bänklocket.

 

Jag ska inte säga att jag lärde mig mycket av Kjerulf, men jag lärde mig att inleda ett anförande. Otaliga gånger genom åren har jag lyssnat till klasskamrater, kollegor och chefer som börjat sin genomgång med sitt eget namn och orden:

”Jag tänkte idag att jag skulle prata om…”

 

Varje gång jag hör det, ringer Kjerulfs ord i mina öron. In medias res. Rakt in i handlingen. Ibland undrar jag om jag är den enda nu levande människa som har hört det uttrycket. För om vi tillåter oss att dekonstruera påståendet här ovan, står det ganska snart klart att det inte innehåller någon ny, eller ens särskilt viktig information.

 

Ditt namn känner jag redan till, annars skulle jag inte ha hamnat i en situation där du tillåts tala framför mig. Att det är du som ska tala borde redan vara ställt utom allt rimligt tvivel. Du är ju redan igång. Och slutligen, det faktum att du ska göra det idag verkar i enlighet med ovanstående stämma väl med sanningen.

 

Jag predikar ofta vikten av att angripa ett problem från en annan vinkel. Ska du berätta om resultatet för Q1, varför inte börja med en historia om ett kundsamtal som illustrerar det kommande resultatet? Då blir det inte bara staplar, diagram och siffror. ”Jag fick ett samtal från en kund häromdagen…”

 

Ska du diskutera ett problem på arbetsplatsen, varför inte utgå ifrån ett problem i ditt privata liv och låta det spegla sammanhanget. ”Mina barn kom hem häromdagen och berättade att…”

 

Ska du hålla ett föredrag inför åttio anställda på kick-offen, inled då inte med att presentera dig själv. Det är förmodligen redan någon annan som har gjort det. Börja istället med kärnan i det du vill säga. Hitta en berättelse som på något sätt knyter an till det du försöker förmedla. Inled exempelvis med ert fantastiska resultat. Blända publiken med era framgångar. Sedan, när det är klart, har du möjlighet att presentera dig.

 

Då kommer de förmodligen till och med komma ihåg vad du heter. Om de inte redan vet det förstås. Med andra ord. Kasta dig handlöst rakt in i handlingen. Det finns inget bättre sätt att starta ett anförande. Fråga Kjerulf. Han visste det. Att barnaga redan var förbjudet enligt svensk lag under åren då åttiotal övergick till nittiotal hade lyckats gå honom förbi, men hur man inledde en genomgång. Det visste han.

 

Han är död nu om det är någon som undrar. En gammal elev som arbetat för honom på somrarna fick ärva hans sportbil. Om jag någon gång skulle berätta historien om Kjerulf, skulle jag förmodligen börja där. Med sportbilen som han knappt kunde komma in i. Med fjädringen som var så trött av åratals påfrestning att hela fordonet lutade lätt åt vänster. Eller så skulle jag börja med orden: In medias res.

 

Three is the magic number

Om Churchill, journalister och presentationens bockarna Bruse...

Vi människor delar en hel del egenskaper och drifter med varandra. Vi gillar exempelvis mat, sex och blir lyckliga av att umgås i grupp. Något som inte talas om så ofta är dock vår fascination för siffran tre. Den är inte bara hopplöst ojämn och svår att i heltal är dela med sig själv, den utgör också någon slags grundstomme för hur vi tycker om att betrakta världen.

 

En kort tid efter att Churchill blivit vald till premiärminister år 1940, höll han ett berömt tal i det brittiska underhuset. Anledningen till att det är så väl ihågkommet är att det var där han först yttrade frasen: "Jag har ingenting annat att erbjuda än blod, svett och tårar.". Oerhört starkt naturligtvis för ett land som stod inför en osäker framtid och flera års krig. Lite trist dock att han faktiskt aldrig sade just så.

 

Blod, svett och tårar. En uppräkning som förmedlar utsatthet, hopplöshet och kämpaglöd samtidigt. Det är inte konstigt att herr Churchill blivit så välciterad genom åren. Problemet är som sagt bara att det är fel. Det egentliga citatet lyder: "I have nothing to offer but blood, toil, tears, and sweat.". Alltså - "Jag har inget annat att erbjuda än blod, möda, tårar och svett".

 

Så varför har då hans ord förvrängts genom åren? Tretalet. När det kommer till uppräkningar svarar människor fascinerande bra på saker som kommer i grupper om tre. Det är därför lätt att se journalisten som rapporterade om talet framför sig där han sitter vid sin skrivmaskin. Hur han än skriver texten så tycks den inte riktigt lyfta. Han fastnar hela tiden. Det verkar ha med det där fantastiska, men något klumpiga citatet att göra. Borde man inte kunna förbättra det där en smula? Utelämna något? Förstår man inte möda ändå av sammanhanget?

 

Det är ingen slump att hjälten i sagorna måste försöka genomföra något tre gånger innan hen lyckas. Eller att bockarna Bruse är tre till antalet av precis samma anledning. Inte heller känns det underligt att samma struktur lånats in till alla de roliga historier som föräldrar (särskilt fäder av någon anledning) och andra vuxna plågade en med under uppväxten. Till och med Kristendomen använder ju tretalet för att förklara sin gud för följarna. Fadern, Jesus och den Helige ande för er som aldrig druckit vin och ätit platt spettekaka i kyrkan (oblat - om någon aldrig varit i Skåne).

 

Vi tycker helt enkelt om saker som är strukturerade i tretal. Det tilltalar oss på ett omedvetet, djupare plan. Därför vore det ju nästan dumt att inte utnyttja det när vi försöker utveckla vår presentationsteknik. Eller hur?

 

Argumenterar du för något? Använd tre argument för att stödja din ståndpunkt. Informerar du om något? Dela upp informationen i tre delar. Vet du inte riktigt hur du ska framföra det du har att säga? Använd tretalets struktur.

 

Så fort du yttrar frasen: ”För det första…”, så vet åhörarna nämligen instinktivt att det kommer två delar till och du undviker människor som slutar lyssna för att de upplever att du bara maler på. Detta eftersom de nu vet var i presentationen de befinner sig. Och eftersom vi redan är förprogrammerade till att tycka om saker som kommer i tretal, är halva slaget vunnet. Andra halvan måste du tyvärr själv fylla med innehåll som du presenterar på ett intresseväckande sätt, men mer om det en annan gång.

 

Glöm inte tretalet. Det är episkt av en anledning!

 

Det var veckans tips. Hoppas att du gillade det. Som vanligt får du gärna maila om du har några frågor. Adressen hittar du under min profil eller på min hemsida. Glöm inte heller att gilla och dela artikeln om du tyckte om det du läste. Någonstans därute sitter det just nu en bekant till dig som hade haft nytta av lite fortbildning inom ämnet. Eller som kanske till och med behöver en inspirerande och kunnig föreläsare till sitt företag.

 

Det vore ju nästan synd att förvägra dem den möjligheten.

KOPPLA UPP DIG

Följ gärna Inbilda på sociala medier

Inbilda Utbildningskonsult

+46 707 454600